Så var man hemma helt plötsligt

Jaha, då sitter man här hemma.

Om det känns konstigt? Ja, men också skönt. Kanske inte så mycket just för att det är hemma, utan allra mest för att det är ett otvivelaktigt bevis på utveckling. Adrians utveckling.

Klockan är 08.55 när jag inleder detta blogginlägg. Jag sitter med laptopen i knät och Adrian i famn, innanför min kängrutopp. Igår plockade de sonden, tanken är att han ska utveckla amningsförmågan så pass de närmaste dagarna att han inte ska behöva sonden. De senaste dagarna har vi haft 150 - 125- 100- 100- 80 ml sondmatning/dygn. För att sätt det i perspektiv så hade vi ca 300 ml sondmatning härom veckan när han fortfarande inte ansågs få i sig särskilt mycket via amning. Skönt att sonden är borta, skulle det behövas så går det alltid att koppa i honom istället.

I lördags hade vi dagspermission. Det kändes konstigt, men skönt att vara hemma. Flisan var mycket nöjd. Ute var det runt - 20 grader så Många lager kläder och filt utanpå allt (så Adrian inte skulle andas in den luften direkt) var det som gällde.

Allt gick bra så efter övernattning på samvården bestämde vi oss för att ta dygnspermission och städade ur vårt rum då vi, om allt skulle gå enligt planen, inte skulle behöva återvända till rummet. Lika kallt som dagen innan, men kanske lite mer mentalt förberedda. Allt flöt på, vi kom i säng senare än tänkt, Adrian fick sova i sin hårdlift (väl inbäddad/inlindad).

Upphuggen sömn som vanligt, ännu mer för Frida än för mig. Natten flöt på bra på det hela taget, men sömnunderskottet och lyxen att efter en månads tid äntligen få sova i den egna sängen igen gjorde att morgonen blev lite senare än tänkt. Jag gick ner med Adrian så Frida fick sova någon timme till. Men, vi skulle vara på kontroll klockan 11 så 9.30 väckte jag Frida.

Vi hade då en hyfsat tight tidsplan då en amning skulle hinnas med. Strax före halv 11 skulle jag ut och kolla till bilen (batteriet hade börjat krångla). Nej, bilen startade inte. Irriterande är bara förnamnet. 11 var nu bara en illusion att hinna till. Jag tog hjälp av ett par grannar (första grannen är lika kass på bilar som jag så vi fick kalla in experten i brf på allt praktiskt). Så, vi fick igång vår bil. Men, det var dags att pensionera batteriet. Bilen fick stå på medans jag gick tillbaka in och berättade hur det såg ut för Frida. Frida ringde och berättade att vi inte skulle kunna komma vid 11 (som klockan så gott som redan var). Strax efter 11 var vi iväg hemifrån och åkte in till Uppsala. På vägen till Akademiska så sannade vi till och köpte nytt bilbatteri på Bildemo.

Väl framme på ackis gick Frida in med Adrian medans jag avsåg stanna kvar och byta batteri i parkeringsgaraget. Mejslar och lite andra verktyg har jag i bilen, men skiftnyckel lös med sin frånvaro. Bara minuten efter Frida var jag inne för att leta rätt på någon som kunde låna ut en. Efter några turer fram och tillbaka hittade jag, med hjälp av en sköterska, teknikansvarig på avdelningen och hon hade ett eget förråd med verktyg. En dryg havtimme senare hade vi åter en fungerande bil. Klockan är ca 12.55.

När jag kommer ner till avdelningen igen möter jag Frida som säger att det var klart med kontrollen. Sonden är bortplockad och Adrian väger 2105 gram. Allt såg bra ut och nästa kontroll på onsdag. I och med att vi var lite sena och jag sprang omkring och fipplade med en massa saker så hade jag inte hunnit äta min frukost än (ja, du läste rätt). I och med att jag för magens skull käkar LCHF och valde mitt snabbfrukostalternativ (bärsmothie- jorgubbar, rått ägg, smör och vispgrädde) så var tanken att äta i bilen från termos. All turbulens gjorde att jag glömde det och nu vid 13 började hungern krypa på. Med hjälp av mycket mättade fetter och lite kolhydrater i kosten så står man sig mycket längre innan man blir hungrig igen, det är alltså i sig inte konstigt att jag inte var vrålhungrig. Jag åt upp på avdelningen innan vi åkte hem.

Väl hemma så har rutinerna så sakteliga börjat infinna sig. Jag försöker serva Frida efter bästa förmåga men nattetid så kan jag inte göra så mycket vettigt nu när sonden är borta. Det är bara blöjbytena som jag kan ta han om än så länge (längre fram är planen att jag ska ta vissa mål med utpumpad mjölk, men det är inte riktigt aktuellt än)

Men, Adrian gnöler inte allt för mycket, än så länge. Det flyter på, men vi är fortfarande synnerligen restritiva med besök, han är fortfarande - 5 veckor från planerad födsel och mer skör och känsligt mot bacillusker än ett barn som är fött vid beräknad tid.

Det var det hela för den här gången.

/Erik

100111 Adrian sitter med oss i köket och väntar på att mamma ska ta det sista tuggorna av sin mat för att ge honom mat.