Ja, jag vet att det var ett tag sedan, en vecka närmare bestämt. Motivationen har helt enkelt inte kommit över mig. Trodde väl att den skulle komma naturligt någonstans emellan ifyllnad av försäkringskassepapper, städning, tvättning och med lite tur sömn...

Vad har vi då hittat på veckan som var?

På torsdagen var vi tillbaka på neonatalen. Det var ett heldagprojekt med tanke på tiden innan, under och efter. Ögonen såg bra ut och vikten hade fortsatt åt rätt håll. Vi fick dessutom träffa vår stora referenspunkt. Bredvid oss på samvården låg ett par som fick barn på måndagskvällen, alltså bara ett drygt dygn före oss. De hade också planerat datum till den 14 februari och fick även dem en pojke. Båda grabbarna har haft en väldigt bra utveckling, men många funderingar vi har haft har även de haft. Detta gäller både på avdelningen, när det blev dags för permission och hur det är hemma. (Vi har troligen halvt om halvt identiska uppsättningar med prematurkläder).

Vi har redan börjat höra ibland att man inte ska jämföra med andra barn. Men, kanske ännu mer med prematurbarn så vill man ha referenspunkter. Adrian är ju korrigerad ålder inte ens 0 månader än så det är svårt att läsa sig till allt kring hans förväntade utvecklingskurva. Nu är det inget stort problem, vi vet att det flyter på bra.

Framåt fredagen började jag bli snörvlig. En sån där attacknysdag när man tror att det är pga allergi. Hittade dock ingen källa till det hela, efter en promenad så var det fastställt at det måste vara förkylning, för annars hade det släppt.

Ute ja, vi var på vår premiärtur med barnvagnen. Bara en kort runda ut till vägen och vände. Men, inklusive lite kort prat med en granne så blev det nog åtminstone 10 minuter i friska luften för familjen. Adrian sov sig igenom hela upplevelsen. Han ser ut att drunkna i vagnen när han ligger inbäddad.

Framåt lördagkvällen var min förkylning över trodde jag. Vi hade inte sett mer än sporadiska symtom på Adrian, kanske hostade lite mer än vanligt, kanske nös mer än vanligt, lät kanske som om det var lite snor i näsan. Men, varken Adrian eller jag hade feber eller kändes sjuka på något mer sätt. På söndagskvällen kom mitt tillbaka och den här gången inkluderades halsen. Fortfarande ett helt ok allmäntillstånd. Men, nog var det irriterande alltid. Nu på dagen så är det sista på väg bort, känns det som.

I går hade vi besök av distriktan från bvc. Adrian hade lagt på sig ytterligare en del och är nu uppe i 2320 gram. Allt såg bra ut.

Frida är just nu inne i Uppsala för lite inköp. Vi behöver en badbalja och fler handdukar. Även en del annat så klart.

Så, det var veckan som gått i stort. I kväll kommer Johan och Sofia hit. De har knappa två månader kvar, så det kommer väl när som helst då. (Vi lever fortfarande lite i villfarelsen att barn kommer efter 7 månader)

Kollade precis in på webbisar och såg att per nummer tre i vår föräldragrupp fått en liten Agnes. Stort grattis Tomas och Tessan.

That´s all folks!

/Erik

Utskrivna och fler besök

Hej

Bara några dagar sedan sist, men tiden går fort.

Vad har då hänt sedan sist? Jo, i söndags var tant Lina och tant Jessica på besök (två av Fridas närmaste vänner). Uppståndelsen stor, som vanligt, runt den lille. Adrian skötte sig bra och charmade alla.

På måndagen hade vi kontroll på Neonatalen igen. Han hade gått upp till 2165 gram och vips så var vi utskrivna. Så det kan gå! Allt såg såklart bra ut, men de tycker att en lite stadigare viktuppgång inte skulle göra något så vi ska försöka tillmata lite runt natten. Det har varit lite blandade framgångar på tillmatningsområdet (Adrians intrese är sisådär) än så länge, men vi kämpar på. Han blir dock bättre och bättre på att amma, så det går verkligen åt rätt håll.

I dag (tisdag) kom mormor Birgitta på besök. Hon var såklart lika fascinerad som alla andra, om inte mer, och dagen till ära var Adrian mer vaken än vad han brukar på tidig eftermiddag.

På torsdag är dagen vigd åt ögontester på ackis. Men lugn, bara lugn, det är rutin. Det är ögondroppar som ska droppas i innan någon timme och sedan ska det observeras ett antal timmar efter. Sedan ska de även göra en kontroll till, så dagen är fullbokad.

Vi är båda fortfarande väldigt osäkra på vem han är lik eller snarare vilka utseendeegenskaper han ärvt från vem. Vi var på 3D-ultraljud i vecka 26 och på de bilderna så tyckte vi att han hade Fridas näsa och min mun. Nu tvivlar vi dock och går mer och mer över till motsatsen. Endast tiden vet svaret.

Vad mer? Det har snöat några centimeter till. Tack vare ambitiösa grannar är det dock inte så mycket snö att gå igenom utanför dörren. (Tack Geoff?!?).

I övrigt intet nytt på Knivstafronten.

/Erik

Adrian har betydligt större intresse av kameran än av mamma Frida.

Tant Jessica beundrar Adrian.

Adrian fyller 1 månad!

Hejsan hoppsan.

Börjar med en riktig goding. 7 kg Flisan ligger bredvid 2 kg Adrian.
























1 månad har gått. Det känns väldigt kort och samtidigt som en väldigt lång tid. Adrian har sin mest vakna period på dygnet mellan 22 och 01. Hans mor och far är inte helt nöjda över det...

Annars är allt lugnt. Vi hade finbesök i dag av moster Johanna och morfar Peo. Peo finns med på bild här nedan. Bilderna på Johanna blev inte tillräckligt bra (vi har nog lagt upp tillräckligt många suddiga bilder redan...)

Har du undrat över vad koppning innebär (begreppet förklaras i tidigare inlägg). Här har du svaret. Vanligen måttligt populärt hos samtliga inblandade parter.

Adrians sovplats de delar av natten då han inte kängruar hos pappa.

Adrian och Frida en av de sista tillfällena vi var i vårat samvårdsrum.

Bild från samma tillfälle som ovan.

Adrian drygt tre veckor gammal. Tänk på det nästa gång du äter choklad.

Morfar Peo håller för första gången i Adrian.

Pendlande vikt och längre mellan kontrollerna.

Hej

Torsdagkväll. Kylan är inte lika ihärdig, men ack vad vacker naturen är. Det ser ut som Narnia sa Frida när vi igår tog gamla Uppsalavägen hem till Knivsta efter kontrollen på Samvården. Som jag skrev i förrgår har Adrian sluppit sonden. Mattappet med 80 ml sondmatning/dygn medfor att en tillfällig viktminskning skedde mellan vägningarna i måndags och onsdag. Från 2105 till 2070. I dag vägde han 2096. Tanken var att vi skulle koppa i honom 100 ml till idag (koppa = med en kopp som ser ut som en liten plastsåssnipa i amningsliknande ställning mata), mestadels under natten då han gnöler ganska mycket och vill äta väldigt frekvent.

Det gick inte alls bra att koppa. Under kvällen när jag koppade flöt det på och han fick i sig ca 20 ml. Men, sedan under natten var han mest bara sur och trött och efter att ha kämpat mot honom i två duster utan att få i honom mer än några ml så fick det vara, han var rimligen inte så hungrig. På morgonen fick jag i honom knappt 10 ml till (passade på att gå ner med honom så Frida fick sova i lugn och ro. Sammanlagt alltså inte mer än ca 30-35 ml jämfört med 100 som läkaren föreslog.

Tack vare att han inte visat på att han saknat mat så kändes det lugnt och detta bekräftades på kontrollen idag där de sa att i och med att han ökat i vikt så är det inget problem. Vi ska försöka koppa vid behov. Det innebär för oss dels att försöka koppa innan läggdags, dels på morgonen och dels nattetid vid behov. Det blir bra.

Nästa återbesök är på måndag och vi är inte utskrivna än.

Idag fick vi för andra gången gå på rutinultraljud på hjärnan. Allt såg bra ut. Adrian klagade lite i början, men såg mest fascinerad och förbryllad ut efter ett tag.

Dagens småbarnsförälderspecial: Hans bajs så ut som pesto i några dagar i början på veckan. Jag skämtar inte, jag skulle inte kunna se skillnad mellan ICAs pesto och Adrians bajs. Troligen påverkat av något Frida ätit. Inget farligt, bara komiskt.

Idag råkade vi ut för folks färgmässiga förutfattade meningar. Två gånger kommenterade folk vilken "söt flicka" bara för att Adrian bar en röd- och vitrandig body. Bägge var damer 50 + men allvarligt talat, en av de var sköterskan när vi var på ultraljudet och generationsargumentet håller inte. Jag kunde inte hålla mig utan sade till sköterskan att med den logiken så är du man för dina kläder är blåa. Jag sade på ett skämtsamt sätt, men en gliring tyckte jag hon förtjänade. Ja, jag kan vara lite petig ibland.

Jag är skyldig er en video också. För någon vecka sedan försökte jag lägga in en film där Adrian letar mat på mig med skralt resultat (både för hans matletardel och min uppladdningsdel). Nåväl, här är videon.

/Erik

Så var man hemma helt plötsligt

Jaha, då sitter man här hemma.

Om det känns konstigt? Ja, men också skönt. Kanske inte så mycket just för att det är hemma, utan allra mest för att det är ett otvivelaktigt bevis på utveckling. Adrians utveckling.

Klockan är 08.55 när jag inleder detta blogginlägg. Jag sitter med laptopen i knät och Adrian i famn, innanför min kängrutopp. Igår plockade de sonden, tanken är att han ska utveckla amningsförmågan så pass de närmaste dagarna att han inte ska behöva sonden. De senaste dagarna har vi haft 150 - 125- 100- 100- 80 ml sondmatning/dygn. För att sätt det i perspektiv så hade vi ca 300 ml sondmatning härom veckan när han fortfarande inte ansågs få i sig särskilt mycket via amning. Skönt att sonden är borta, skulle det behövas så går det alltid att koppa i honom istället.

I lördags hade vi dagspermission. Det kändes konstigt, men skönt att vara hemma. Flisan var mycket nöjd. Ute var det runt - 20 grader så Många lager kläder och filt utanpå allt (så Adrian inte skulle andas in den luften direkt) var det som gällde.

Allt gick bra så efter övernattning på samvården bestämde vi oss för att ta dygnspermission och städade ur vårt rum då vi, om allt skulle gå enligt planen, inte skulle behöva återvända till rummet. Lika kallt som dagen innan, men kanske lite mer mentalt förberedda. Allt flöt på, vi kom i säng senare än tänkt, Adrian fick sova i sin hårdlift (väl inbäddad/inlindad).

Upphuggen sömn som vanligt, ännu mer för Frida än för mig. Natten flöt på bra på det hela taget, men sömnunderskottet och lyxen att efter en månads tid äntligen få sova i den egna sängen igen gjorde att morgonen blev lite senare än tänkt. Jag gick ner med Adrian så Frida fick sova någon timme till. Men, vi skulle vara på kontroll klockan 11 så 9.30 väckte jag Frida.

Vi hade då en hyfsat tight tidsplan då en amning skulle hinnas med. Strax före halv 11 skulle jag ut och kolla till bilen (batteriet hade börjat krångla). Nej, bilen startade inte. Irriterande är bara förnamnet. 11 var nu bara en illusion att hinna till. Jag tog hjälp av ett par grannar (första grannen är lika kass på bilar som jag så vi fick kalla in experten i brf på allt praktiskt). Så, vi fick igång vår bil. Men, det var dags att pensionera batteriet. Bilen fick stå på medans jag gick tillbaka in och berättade hur det såg ut för Frida. Frida ringde och berättade att vi inte skulle kunna komma vid 11 (som klockan så gott som redan var). Strax efter 11 var vi iväg hemifrån och åkte in till Uppsala. På vägen till Akademiska så sannade vi till och köpte nytt bilbatteri på Bildemo.

Väl framme på ackis gick Frida in med Adrian medans jag avsåg stanna kvar och byta batteri i parkeringsgaraget. Mejslar och lite andra verktyg har jag i bilen, men skiftnyckel lös med sin frånvaro. Bara minuten efter Frida var jag inne för att leta rätt på någon som kunde låna ut en. Efter några turer fram och tillbaka hittade jag, med hjälp av en sköterska, teknikansvarig på avdelningen och hon hade ett eget förråd med verktyg. En dryg havtimme senare hade vi åter en fungerande bil. Klockan är ca 12.55.

När jag kommer ner till avdelningen igen möter jag Frida som säger att det var klart med kontrollen. Sonden är bortplockad och Adrian väger 2105 gram. Allt såg bra ut och nästa kontroll på onsdag. I och med att vi var lite sena och jag sprang omkring och fipplade med en massa saker så hade jag inte hunnit äta min frukost än (ja, du läste rätt). I och med att jag för magens skull käkar LCHF och valde mitt snabbfrukostalternativ (bärsmothie- jorgubbar, rått ägg, smör och vispgrädde) så var tanken att äta i bilen från termos. All turbulens gjorde att jag glömde det och nu vid 13 började hungern krypa på. Med hjälp av mycket mättade fetter och lite kolhydrater i kosten så står man sig mycket längre innan man blir hungrig igen, det är alltså i sig inte konstigt att jag inte var vrålhungrig. Jag åt upp på avdelningen innan vi åkte hem.

Väl hemma så har rutinerna så sakteliga börjat infinna sig. Jag försöker serva Frida efter bästa förmåga men nattetid så kan jag inte göra så mycket vettigt nu när sonden är borta. Det är bara blöjbytena som jag kan ta han om än så länge (längre fram är planen att jag ska ta vissa mål med utpumpad mjölk, men det är inte riktigt aktuellt än)

Men, Adrian gnöler inte allt för mycket, än så länge. Det flyter på, men vi är fortfarande synnerligen restritiva med besök, han är fortfarande - 5 veckor från planerad födsel och mer skör och känsligt mot bacillusker än ett barn som är fött vid beräknad tid.

Det var det hela för den här gången.

/Erik

100111 Adrian sitter med oss i köket och väntar på att mamma ska ta det sista tuggorna av sin mat för att ge honom mat.

Dag av lycka, dag av sorg

Hej

Låt mig börja i dur. I dag hade vi vår första permission hem. Fyllda av förväntan, men också med många funderingar. Trötta som alltid snoozade vi lite längre än vanligt och satte igång med morgonbestyren först 9.15. Efter amning, frukostar, pumpning och diverse packningar och bilstolskoll så hade klockan redan passerat elva. Jag varmkörde bilen ordentligt och Adrian fick på sig lager efter lager av kläder. Jag körde runt bilen till förlossningsingången för att det skulle bli så kort utomhustid som möjligt för grabben. Allt tar mycket längre tid än man tror och klockan började närma sig ett när vi äntligen rullade hemåt.

Gissa om Flisan var glad att se oss! (Flisan är vår katt) Jag har varit hemma ett par dagar i veckan men Frida har inte satt fot hemma sedan 14 december. Flisan insåg inte riktigt att Adrian var en levande varelse förrän slutet av dagen då han gnölade lite. Mycket gos blev det dock. Typiskt nog så glömde vi sondningsmjölken i Upsala. Men, det blev ett lättlöst problem. Frida pumpade en gång så var det klart.

Adrian har varit ganska trött idag, men med alla kläd- och miljöbytena så är det nog inte så konstigt. När vi kom tillbaka till samvården började han vakna till lite mer. Vid åttasnåret var vi tillbaka. Termometern visade på -21 grader när vi åkte åter. Så, varm bil och mycket kläder + filt gällde. Ingen direktkontakt alls med den kalla luften var målet och vi lyckades med det.

En spännande och lyckad dag för vår räkning blev det. Det går framåt!

Som titeln säger är inte fallet så alla gånger här. Framför allt gäller det de barn som ligger på IVA-delen av neonatalen och extra stora risker är det för de allra minsta. Adrian med sin födelsevikt på 1760 gram tillhör de större. De som föds innan 25 fullgångna veckor väger inte mer än 400-700 gram och riskerna, även vid minsta förkylning är att ta i beaktning. Lilla Oscar som föddes för ca en vecka sedan var ovanligt stor vid födseln (700 gram efter ca 24 veckor) och det hade gått ovanligt bra med andningen.

Men, så fick han en infektion som han inte klarade av och från att ha varit vid god vigör i går gick hans liv inte att rädda. Vi lider med hans föräldrar vars situation ingen avundas. Prematur är en förhöjd risk, det är lätt att glömma när allt går bra, men verkligen når ikapp med en oerhörd och obehaglig styrka. I kväll for Oscars föräldrar hem till Oscars storebror hemma i Karlstad, deras läkande resa är längre än så, men de kändes starka i varandra så jag tror och hoppas de tar sig igenom detta.

Life´s a bitch.

kram Erik

Litet bakslag, men det går framåt

Hej

Idag skulle vi åka hem på dag permission över dagen. Detta bestämdes igår och kändes lovande. Men, igår kväll föreslog jag att vi skulle ha honom sovandes själv, för första gången. Alltså i en egen säng. Nattpersonalen tyckte det lät jättebra, för då kunde man passa på att kolla om han kunde hålla temperaturen själv. Det är inte utan att man funderar att det borde ha skett även utan att jag sagt till...

Nväl, sagt och gjort låg i en liten säng bredvid Frida så att hon lätt kunde sträcka ut armen för att nå honom. Det hela flöt på men hans temperatur sjönk så sakteliga och vid tredje mätningen var den nere i 36,5 och vi behövde lägga mer filt på honom. Inga problem, men idag stannar vi kvar på samvården med Adrian påklädd och ser hur hans temp ser ut. Senast 37,2 så det verkar som hans inre element börjar funka nu. Så, går allt enligt plan B så är det dagspermission i morgon istället.

Nu när han ligger själv har vi redan börjat märka att han gillar att ligga på sidan. Vi får se om det är tillfälligt eller inte. Nu är det lunch som gäller. Alla hälsar.

/Erik

Äntligen över 2 kg!

Jag vet att bildkvaliten är sådär, men här ser man verkligen hur han tränar sig på att lyfta huvudet.

Trötta

Adrian utvecklas och hemgång närmar sig.

Hej

Tiden går. Vi märker utvecklingen varje dag. Ett större medvetande, mer ork under amningarna, mer ork med att lyfta huvudet och mycket mer. Adrian blir bättre och bättre på att meddela sig när han vill amma. Det är inte bara när han är hos sin mamma som han försöker hitta bröstet, även hos mig ger han sig ut på jakt. Mycket väsen för ingenting kan man säga i det fallet...

Nu på det nya året har vi gått från vägning före och efter amning för att se hur mycket han fått i sig till fri amning. Förut kompletterades amningen av sondningsmängd för att han skulle uppnå ett visst intag per dygn. Nu har vi en fast mängd. Först var den 150 ml/dygn, men efter viktökningen med 55 gr till 1980 fick vi den neddragen till 100 ml/dygn. Detta har medfört att Adrian de senaste dygnen inte ökat något nämnvärt utan fortfarande är under 2 kg. En gräns vi gärna vill passera snart.

Natten till idag hade vi inte bara satraktion utan det var även kurvor för andning och hjärtfrekvens. I åtta timmar hade han dessa saker på sig. Vi har inte hört något vilket innebär att allt ser bra ut. Varför testerna? Jo, det är ett första steg mot permission. Allra senast nästa vecka tror de att vi får åka hem, till och börja med permission. Känns minst sagt konstigt att ens prata i de termerna. Vi får se hur det blir.

Det är lite krångligare att fixa ärenden just nu på grund av temeraturen. Bilen är inte riktigt överens med mig hur lämpligt det är att fungera i -20 grader. Nåväl, dä wer scha.

Här var nu tanken att ha en film där Adrian attackerar min högra bröstvårta i jakt efter mjölk, men av någon anledning så går det inte at lägga upp videos så det blir några bilder istället, håll till godo.

Till nästa gång, ha det bra och Frida hälsar.

/Erik

Frida kängruar med Adrian på vårat samvårdsrum. 20091221

Kommentarer överflödiga...
Adrian sover på nyårsdagen.

Ännu en sömnbild.

Adrians vikt

Hej

Amningen går allt bättre, vilket gav tydliga resultat på Fridas sammanhängande sömn i natt...

Senaste dagarna har han ökat vikten markant. Nu har vi börjat lägga om delar av sondmatningen till amningen vilket gör att viktökningen avstannat lite nu senaste dagen, men det fortsätter åt rätt håll. För alla statistikfreak kommer här en liten viktgraf. Håll till godo!

/Erik

Så firade vi nya året

Hej

Gott nytt år allihopa!

Här var allt som vanligt mer eller mindre. På tolvslaget var jag och Frida ute en kvart och tittade på fyrverkerier och skålade i lite cider. Sedan var det bara att gå in igen och börja preppa inför amning. I dag var det åter dags för Adrian att få ny sond, de byter en gång i veckan. han var lika duktig som vanligt. Han har de senaste dagarna ökat med 20-70 gram per dag och väger nu 1920 gram. 2-kilosgränsen är nära nu! Mer om livet kommer framöver. /Erik