Veckans ord: bråck

Hej


På vårdguiden.se kan man läsa följande om bråck:


"Bråck kan uppstå när muskler och/eller bindvävsplattor i buken av någon anledning blir försvagade och brister. En bråcköppning kan då bildas. Genom bråcköppningen buktar bukhinnan ut och bildar en bråcksäck som kan innehålla tarm eller fett från bukhålan."


Varför tar jag då upp detta? Jo, för att navelbråck inte är helt ovanligt hos småbarn. Det är definitivt inte ovanligt hos Adrian, utan ett liten navelbråck har han ådragit sig. Inget större problem egentligen då det är mer av kosmetisk karaktär som det verkar. Alltså, inget av tarmarna i kläm, utan det är bara fett som ligger i bråcket enligt läkare.


Vad finns det mer för bråck då undrar du säkert. Jo, ljumskbråck såklart. I torsdags förra veckan, när vi hemkommit från ögonundersökning på neonatalen (allt såg bra ut, men kärlen är inte färdigväxta så det blir ett besök till) tyckte vi att han gnydde lite mer än vanligt och vi kände vid ett par tillfällen en liten upphöjnad vid ljumskpartiet. Direkt ont verkade Adrian inte ha, men lite småirriterad.

Så, på fredagen åkte vi in till barnakuten så att de fick titta på det. De kom fram till att det kunde vara begynnande bråck, men såg inte så mycket av det. Tack och lov så fungerar sjukvården ganska bra om man korrigerad ålder inte är född än och de ville att vi skulle komma på återbesök på måndagen. I måndags så jobbade jag så Frida fick själv åka in till Uppsala. De såg inte jättemycket då heller men trodde att det kunde vara begynnande ljumskbråck eller något som de kallade för vattenbråck.

Idag torsdag så kändes upphöjningarna lite tydligare än vad de har gjort tidigare och vi hade redan innan ett neonatalsåterbesök att klara av idag. ett utmärkt tillfälle för undersökning och nu fick vi ett klart och tydligt besked, det är ljumskbråck.

Nästa vecka så ska Adrian in på ultraljud och därefter blir det med mycket hög sannolikhet operation. Operationen i sig är inget komplicerat, så det vore skönt att få det gjort. Naveln är nu uppe i storlek av en mindre dank så det vore skönt om de kan ta den då också. Det får vi se, en läkare sa att det var 50/50 om de opererade ett sådant fall eller inte.

han har ju som sagt var inte särskilt ont av det direkt men lite komplicerat är det. Dels finns det en klämrisk och del så försvårar det magmassagen att ha en plopp som sticker ut mitt i allt...

Vad mer har då hänt?

Jo, idag på kontrollen så vägde Adrian 2760 gram, han har alltså gått upp exakt 1 kg sedan födseln! Längden var mer eller mindre oförändrad, 48 cm.

Adrian fick igår ytterligare en sysslng (han har nu 3 pojksysslingar födda inom 2 månader från sin egen födsel). Grattis Erik och Maria till Valter!

Det blir inga bilder just nu för jag skriver detta på min rast på jobbet, men jag försöker lägga in det senast till helgen.

/Erik

Viktuppgång och farmor och farfar på besök

Då var det dags igen.

Veckan har flugit fram känns det som, trots att vi egentligen inte gjort allt för mycket utanför hemmets fyra väggar. I tisdags hade vi besök av vår vänner Johan och Sofia. De väntar tillökning i mars så det är inte långt kvar innan de får en egen liten att ta hand om. Lite mjukstart att gästspela hos oss. Gott sällskap och kan ni gissa, mycket barnprat blev det...

Jag och Frida har bytt upp oss från 140 cm till en 160 cm bred säng. Mer plats för Adrian med andra ord. Sängramen inhandlades ni vet var (ja företaget börjar på bokstaven I) genom att först Frida åkte in och kollade och därefter jag. Men, den ommöblering som därefter följde tog sin lilla tid. Med tanke på Adrian och annat som måste fixas så var det först på fredagen som vi var klara. Klart att det hade kunnat gå mycket snabbare, men varför stressa. Där någonstans emellan amningar och blöjbyten försöker vi hinna med att sätta oss ner och spela ett spel och ta en kopp kaffe eller te.

Vi är ju båda glada brädspelare och det fungerar bra även med Adrian med i bilden. Men, det är klart att avbrotten blir fler.

På fredagskvällen kom mina föräldrar, Bengt och Wiola, upp. Adrians farmor utbrast omedelbart när hon såg honom med tår i ögonvrån att "oh, han är ju så liten". Det dröjde inte lång stund innan han låg i hennes famn. Vi hade tänkt att passa på att gå ut och gå med Adrian i helgen, men det satte vädret effektivt stopp för det. Vi vuxna var ute och gick i omgångar, men Adrian fick stanna inne, det var för kallt. På morgnarna fick vi assistans av mina föräldrar och kunde bägge två sova ut några timmar utan att behöva fundera över Adrian. Det var skönt.

Helgen försvann fort och måndagens enda projekt var att åka till bvc och väga och mäta Adrian. 47,5 cm och 2500 gr är vad som gäller nu. 180 gram har Adrian alltså gått upp den senaste veckan och det är den näst största viktuppgångsveckan, endast några få gram efter hans andra levnadsvecka. Bra.

I morgon återgår jag till jobbet. Ska bli intressant att komma tillbaka dit. Men, det känns samtidigt konstigt att "överge" Frida här hemma. Det kommer att gå alla tiders.

Tills nästa gång: Ha det gott.

/Erik



Sofia tränar.
























Johan tilldelar Adrian sin fulla uppmärksamhet

Adrian ligger och laddar på amningskudden.
Skönt att vila hos pappa.

Farmor konverserar och Adrian lyssnar förbryllad.

Är man populär så är man! Min mormor i luren.

Ja, jag vet att det var ett tag sedan, en vecka närmare bestämt. Motivationen har helt enkelt inte kommit över mig. Trodde väl att den skulle komma naturligt någonstans emellan ifyllnad av försäkringskassepapper, städning, tvättning och med lite tur sömn...

Vad har vi då hittat på veckan som var?

På torsdagen var vi tillbaka på neonatalen. Det var ett heldagprojekt med tanke på tiden innan, under och efter. Ögonen såg bra ut och vikten hade fortsatt åt rätt håll. Vi fick dessutom träffa vår stora referenspunkt. Bredvid oss på samvården låg ett par som fick barn på måndagskvällen, alltså bara ett drygt dygn före oss. De hade också planerat datum till den 14 februari och fick även dem en pojke. Båda grabbarna har haft en väldigt bra utveckling, men många funderingar vi har haft har även de haft. Detta gäller både på avdelningen, när det blev dags för permission och hur det är hemma. (Vi har troligen halvt om halvt identiska uppsättningar med prematurkläder).

Vi har redan börjat höra ibland att man inte ska jämföra med andra barn. Men, kanske ännu mer med prematurbarn så vill man ha referenspunkter. Adrian är ju korrigerad ålder inte ens 0 månader än så det är svårt att läsa sig till allt kring hans förväntade utvecklingskurva. Nu är det inget stort problem, vi vet att det flyter på bra.

Framåt fredagen började jag bli snörvlig. En sån där attacknysdag när man tror att det är pga allergi. Hittade dock ingen källa till det hela, efter en promenad så var det fastställt at det måste vara förkylning, för annars hade det släppt.

Ute ja, vi var på vår premiärtur med barnvagnen. Bara en kort runda ut till vägen och vände. Men, inklusive lite kort prat med en granne så blev det nog åtminstone 10 minuter i friska luften för familjen. Adrian sov sig igenom hela upplevelsen. Han ser ut att drunkna i vagnen när han ligger inbäddad.

Framåt lördagkvällen var min förkylning över trodde jag. Vi hade inte sett mer än sporadiska symtom på Adrian, kanske hostade lite mer än vanligt, kanske nös mer än vanligt, lät kanske som om det var lite snor i näsan. Men, varken Adrian eller jag hade feber eller kändes sjuka på något mer sätt. På söndagskvällen kom mitt tillbaka och den här gången inkluderades halsen. Fortfarande ett helt ok allmäntillstånd. Men, nog var det irriterande alltid. Nu på dagen så är det sista på väg bort, känns det som.

I går hade vi besök av distriktan från bvc. Adrian hade lagt på sig ytterligare en del och är nu uppe i 2320 gram. Allt såg bra ut.

Frida är just nu inne i Uppsala för lite inköp. Vi behöver en badbalja och fler handdukar. Även en del annat så klart.

Så, det var veckan som gått i stort. I kväll kommer Johan och Sofia hit. De har knappa två månader kvar, så det kommer väl när som helst då. (Vi lever fortfarande lite i villfarelsen att barn kommer efter 7 månader)

Kollade precis in på webbisar och såg att per nummer tre i vår föräldragrupp fått en liten Agnes. Stort grattis Tomas och Tessan.

That´s all folks!

/Erik

Utskrivna och fler besök

Hej

Bara några dagar sedan sist, men tiden går fort.

Vad har då hänt sedan sist? Jo, i söndags var tant Lina och tant Jessica på besök (två av Fridas närmaste vänner). Uppståndelsen stor, som vanligt, runt den lille. Adrian skötte sig bra och charmade alla.

På måndagen hade vi kontroll på Neonatalen igen. Han hade gått upp till 2165 gram och vips så var vi utskrivna. Så det kan gå! Allt såg såklart bra ut, men de tycker att en lite stadigare viktuppgång inte skulle göra något så vi ska försöka tillmata lite runt natten. Det har varit lite blandade framgångar på tillmatningsområdet (Adrians intrese är sisådär) än så länge, men vi kämpar på. Han blir dock bättre och bättre på att amma, så det går verkligen åt rätt håll.

I dag (tisdag) kom mormor Birgitta på besök. Hon var såklart lika fascinerad som alla andra, om inte mer, och dagen till ära var Adrian mer vaken än vad han brukar på tidig eftermiddag.

På torsdag är dagen vigd åt ögontester på ackis. Men lugn, bara lugn, det är rutin. Det är ögondroppar som ska droppas i innan någon timme och sedan ska det observeras ett antal timmar efter. Sedan ska de även göra en kontroll till, så dagen är fullbokad.

Vi är båda fortfarande väldigt osäkra på vem han är lik eller snarare vilka utseendeegenskaper han ärvt från vem. Vi var på 3D-ultraljud i vecka 26 och på de bilderna så tyckte vi att han hade Fridas näsa och min mun. Nu tvivlar vi dock och går mer och mer över till motsatsen. Endast tiden vet svaret.

Vad mer? Det har snöat några centimeter till. Tack vare ambitiösa grannar är det dock inte så mycket snö att gå igenom utanför dörren. (Tack Geoff?!?).

I övrigt intet nytt på Knivstafronten.

/Erik

Adrian har betydligt större intresse av kameran än av mamma Frida.

Tant Jessica beundrar Adrian.

Adrian fyller 1 månad!

Hejsan hoppsan.

Börjar med en riktig goding. 7 kg Flisan ligger bredvid 2 kg Adrian.
























1 månad har gått. Det känns väldigt kort och samtidigt som en väldigt lång tid. Adrian har sin mest vakna period på dygnet mellan 22 och 01. Hans mor och far är inte helt nöjda över det...

Annars är allt lugnt. Vi hade finbesök i dag av moster Johanna och morfar Peo. Peo finns med på bild här nedan. Bilderna på Johanna blev inte tillräckligt bra (vi har nog lagt upp tillräckligt många suddiga bilder redan...)

Har du undrat över vad koppning innebär (begreppet förklaras i tidigare inlägg). Här har du svaret. Vanligen måttligt populärt hos samtliga inblandade parter.

Adrians sovplats de delar av natten då han inte kängruar hos pappa.

Adrian och Frida en av de sista tillfällena vi var i vårat samvårdsrum.

Bild från samma tillfälle som ovan.

Adrian drygt tre veckor gammal. Tänk på det nästa gång du äter choklad.

Morfar Peo håller för första gången i Adrian.

Pendlande vikt och längre mellan kontrollerna.

Hej

Torsdagkväll. Kylan är inte lika ihärdig, men ack vad vacker naturen är. Det ser ut som Narnia sa Frida när vi igår tog gamla Uppsalavägen hem till Knivsta efter kontrollen på Samvården. Som jag skrev i förrgår har Adrian sluppit sonden. Mattappet med 80 ml sondmatning/dygn medfor att en tillfällig viktminskning skedde mellan vägningarna i måndags och onsdag. Från 2105 till 2070. I dag vägde han 2096. Tanken var att vi skulle koppa i honom 100 ml till idag (koppa = med en kopp som ser ut som en liten plastsåssnipa i amningsliknande ställning mata), mestadels under natten då han gnöler ganska mycket och vill äta väldigt frekvent.

Det gick inte alls bra att koppa. Under kvällen när jag koppade flöt det på och han fick i sig ca 20 ml. Men, sedan under natten var han mest bara sur och trött och efter att ha kämpat mot honom i två duster utan att få i honom mer än några ml så fick det vara, han var rimligen inte så hungrig. På morgonen fick jag i honom knappt 10 ml till (passade på att gå ner med honom så Frida fick sova i lugn och ro. Sammanlagt alltså inte mer än ca 30-35 ml jämfört med 100 som läkaren föreslog.

Tack vare att han inte visat på att han saknat mat så kändes det lugnt och detta bekräftades på kontrollen idag där de sa att i och med att han ökat i vikt så är det inget problem. Vi ska försöka koppa vid behov. Det innebär för oss dels att försöka koppa innan läggdags, dels på morgonen och dels nattetid vid behov. Det blir bra.

Nästa återbesök är på måndag och vi är inte utskrivna än.

Idag fick vi för andra gången gå på rutinultraljud på hjärnan. Allt såg bra ut. Adrian klagade lite i början, men såg mest fascinerad och förbryllad ut efter ett tag.

Dagens småbarnsförälderspecial: Hans bajs så ut som pesto i några dagar i början på veckan. Jag skämtar inte, jag skulle inte kunna se skillnad mellan ICAs pesto och Adrians bajs. Troligen påverkat av något Frida ätit. Inget farligt, bara komiskt.

Idag råkade vi ut för folks färgmässiga förutfattade meningar. Två gånger kommenterade folk vilken "söt flicka" bara för att Adrian bar en röd- och vitrandig body. Bägge var damer 50 + men allvarligt talat, en av de var sköterskan när vi var på ultraljudet och generationsargumentet håller inte. Jag kunde inte hålla mig utan sade till sköterskan att med den logiken så är du man för dina kläder är blåa. Jag sade på ett skämtsamt sätt, men en gliring tyckte jag hon förtjänade. Ja, jag kan vara lite petig ibland.

Jag är skyldig er en video också. För någon vecka sedan försökte jag lägga in en film där Adrian letar mat på mig med skralt resultat (både för hans matletardel och min uppladdningsdel). Nåväl, här är videon.

/Erik

Så var man hemma helt plötsligt

Jaha, då sitter man här hemma.

Om det känns konstigt? Ja, men också skönt. Kanske inte så mycket just för att det är hemma, utan allra mest för att det är ett otvivelaktigt bevis på utveckling. Adrians utveckling.

Klockan är 08.55 när jag inleder detta blogginlägg. Jag sitter med laptopen i knät och Adrian i famn, innanför min kängrutopp. Igår plockade de sonden, tanken är att han ska utveckla amningsförmågan så pass de närmaste dagarna att han inte ska behöva sonden. De senaste dagarna har vi haft 150 - 125- 100- 100- 80 ml sondmatning/dygn. För att sätt det i perspektiv så hade vi ca 300 ml sondmatning härom veckan när han fortfarande inte ansågs få i sig särskilt mycket via amning. Skönt att sonden är borta, skulle det behövas så går det alltid att koppa i honom istället.

I lördags hade vi dagspermission. Det kändes konstigt, men skönt att vara hemma. Flisan var mycket nöjd. Ute var det runt - 20 grader så Många lager kläder och filt utanpå allt (så Adrian inte skulle andas in den luften direkt) var det som gällde.

Allt gick bra så efter övernattning på samvården bestämde vi oss för att ta dygnspermission och städade ur vårt rum då vi, om allt skulle gå enligt planen, inte skulle behöva återvända till rummet. Lika kallt som dagen innan, men kanske lite mer mentalt förberedda. Allt flöt på, vi kom i säng senare än tänkt, Adrian fick sova i sin hårdlift (väl inbäddad/inlindad).

Upphuggen sömn som vanligt, ännu mer för Frida än för mig. Natten flöt på bra på det hela taget, men sömnunderskottet och lyxen att efter en månads tid äntligen få sova i den egna sängen igen gjorde att morgonen blev lite senare än tänkt. Jag gick ner med Adrian så Frida fick sova någon timme till. Men, vi skulle vara på kontroll klockan 11 så 9.30 väckte jag Frida.

Vi hade då en hyfsat tight tidsplan då en amning skulle hinnas med. Strax före halv 11 skulle jag ut och kolla till bilen (batteriet hade börjat krångla). Nej, bilen startade inte. Irriterande är bara förnamnet. 11 var nu bara en illusion att hinna till. Jag tog hjälp av ett par grannar (första grannen är lika kass på bilar som jag så vi fick kalla in experten i brf på allt praktiskt). Så, vi fick igång vår bil. Men, det var dags att pensionera batteriet. Bilen fick stå på medans jag gick tillbaka in och berättade hur det såg ut för Frida. Frida ringde och berättade att vi inte skulle kunna komma vid 11 (som klockan så gott som redan var). Strax efter 11 var vi iväg hemifrån och åkte in till Uppsala. På vägen till Akademiska så sannade vi till och köpte nytt bilbatteri på Bildemo.

Väl framme på ackis gick Frida in med Adrian medans jag avsåg stanna kvar och byta batteri i parkeringsgaraget. Mejslar och lite andra verktyg har jag i bilen, men skiftnyckel lös med sin frånvaro. Bara minuten efter Frida var jag inne för att leta rätt på någon som kunde låna ut en. Efter några turer fram och tillbaka hittade jag, med hjälp av en sköterska, teknikansvarig på avdelningen och hon hade ett eget förråd med verktyg. En dryg havtimme senare hade vi åter en fungerande bil. Klockan är ca 12.55.

När jag kommer ner till avdelningen igen möter jag Frida som säger att det var klart med kontrollen. Sonden är bortplockad och Adrian väger 2105 gram. Allt såg bra ut och nästa kontroll på onsdag. I och med att vi var lite sena och jag sprang omkring och fipplade med en massa saker så hade jag inte hunnit äta min frukost än (ja, du läste rätt). I och med att jag för magens skull käkar LCHF och valde mitt snabbfrukostalternativ (bärsmothie- jorgubbar, rått ägg, smör och vispgrädde) så var tanken att äta i bilen från termos. All turbulens gjorde att jag glömde det och nu vid 13 började hungern krypa på. Med hjälp av mycket mättade fetter och lite kolhydrater i kosten så står man sig mycket längre innan man blir hungrig igen, det är alltså i sig inte konstigt att jag inte var vrålhungrig. Jag åt upp på avdelningen innan vi åkte hem.

Väl hemma så har rutinerna så sakteliga börjat infinna sig. Jag försöker serva Frida efter bästa förmåga men nattetid så kan jag inte göra så mycket vettigt nu när sonden är borta. Det är bara blöjbytena som jag kan ta han om än så länge (längre fram är planen att jag ska ta vissa mål med utpumpad mjölk, men det är inte riktigt aktuellt än)

Men, Adrian gnöler inte allt för mycket, än så länge. Det flyter på, men vi är fortfarande synnerligen restritiva med besök, han är fortfarande - 5 veckor från planerad födsel och mer skör och känsligt mot bacillusker än ett barn som är fött vid beräknad tid.

Det var det hela för den här gången.

/Erik

100111 Adrian sitter med oss i köket och väntar på att mamma ska ta det sista tuggorna av sin mat för att ge honom mat.