Slutet på akuten, bajshistorien kapitel tre

Så infann sig plötsligt lite motivation...

Dessutom är jag ju skyldig er en avslutning på historien. Vi är alltså tillbaka till barnakuten för en dryg månad sedan och läkare nummer två anser att navel- och vattenbråcken inte är bidragande orsaker till magproblemen utan att det beror på förstoppning trots allt. Men, han vill ha en andra åsikt av en kollega. Klockan är vid tillfället 16 ungefär. Tiden går. När klockan är 17 får jag nog och går ut och undrar var de håller hus. Jag har turen att springa in i läkare nummer två direkt utanför och han säger att ett akutfall gjorde att det tog lite tid för hans kollega att komma. Jag förklarar det har passerat den acceptabla gränsen och visst vi har förståelse för akut fall. Men, dessa tider och med den skrala informationen är det inte okej. Läkare H (= nummer två) tror att hans kollega ska komma inom kort. ”Då gör vi så att du ser till att ni kommer så fort om möjligt och allra senast halv ska någon varit inne på vårat rum om inte annat så med mer information”- tycker jag.

Det löftet fick jag. Ett par minuter senare så är blodsockret så lågt (tröttheten börjar komma) att vi bestämmer att jag ska gå för att köpa något onyttigt. När jag kommer ut genom dörren hör jag läkare H:s röst och att han talat med några kollegor och mycket riktigt ÄNTLIGEN kommer de.

Läkare nummer tre (med någon student i släptåg) klämmer och känner på samma sätt som hans kollegor och kommer fram till samma slutsats att det nog är förstoppningsaktigt. Lavemang sätts strax efteråt (typ 15 – 20 ml Clux) och tarmen töms. Allt är ordentligt löst. Vi tackar för oss och rullar bort från sjukhuset några minuter i 18.

Ja, så går det alltså till en vanlig dag på barnakuten i Uppsala.

Jag frågade läkarna om vi unnat ta någon annan väg in i sjukvården så att säga. Något är ju fel om det tar sex timmar för att få en diagnos på ett prematurt spädbarn. Det absurda/sjuka/tragikomiska/förbannat irriterande/skandalösa var att läkarna var överens att vi gått rätt vägar och gjort rätt beslut.

Gah!

Jaha, vad hände sedan då?

Ja, du har gissat rätt. INGENTING. Efter tio bajsfria dagar tog vi tag i det igen. Skillnaden den här gången var att Adrian inte uppvisade ont i magen på samma sätt som innan, alltså kändes betydligt lugnare

Nu får det vara för nu.

/Erik

Hektisk dag

Hej

Blir bara en kortis idag.

Det är full fart just nu. I går började vi måla om i vardagsrummet. En omgång hann jag strycka taket. Idag har tak och väggar fått en strykning. Dessutom toppade jag det hela med ett gästspel några timmar på Svenska flygledarföreningens årsmöte som var här i Knivsta.

Nu är det läggdags.

Natti natti.

/Erik

Redogörelse för besök på barnakuten 23 februari del ett.

Berättelsen fortsätter...

Den första personen man får möta är en sjuksköterska som man får berätta problemet för. I vårat fall kom vi in och berättade som det var och hur han hade ändrat ”bajsrytm”. ”Jaha det låter som förstoppning” tyckte hon. ”Ja, det är ju vad vi funderar på också” säger då jag och Frida fyller i med att säga ”men jag helammar”. Vid just helamningar ska det normalt inte kunna bli stopp.

Sätt er ner i väntrummet tycker sköterskan och sedan händer I N G E N T I N G. Efter kanske en trekvart kommer en sköterska ut och säger ”för er som ska till medicinsk läkare så kan det dröja ett tag på grund av ett akutfall så vi rekommenderar att ni går och äter lunch”. Sagt och gjort vi gick och åt lunch. Det blev en liten promenad för vi var först vid kafeterian på barnsjukhuset, gillade inte utbudet och gick till ingång 70 (huvudingången med apotek och större servering). Där tyckte framför allt jag att alternativen för mig bara var ännu sämre, ur en LCHF synvinkel, så vi återgick till barnsjukhusets servering. Där träffade vi på Cilla och Neo. Neo, som låg på grannrummet på Neonatalen, var nyopererad (ja, dagen innan) för ljumskbråck. Men, både han och Cilla var vid god vigör. (på det hela taget kändes det som om de med barn sedan innan kändes mer avslappnade på neonatalen, undantaget de med barn på IVA-delen av förståeliga skäl). Erfarenhet tror jag det kallas...

Efter en stund småbarnsprat (är det någon som är förvånad att det är huvudsamtalsämnet?) gick vi tillbaka till barnakuten. Sedan hände I N G E N T I N G. Vi var inte de som stod på tur till medicinskt ens, så det gjorde nog att vi var lite för avvaktande. För, tiden gick.

Drygt tre timmar efter ankomsten till Barnakuten blir det så äntligen dags för att komma in till ett undersökningsrum (yes, äntligen så börjar det hända saker tror vi). Sköterskan som visar oss in vill göra en lite djupare frågestund med oss än första "sållningen" när vi kom in. Ju längre stund vi berättar ju mer inser vi att de inte läser journaler över huvud taget. Allt som de utgår från är vad som vi säger, och vad som står i den lilla anteckning som den första sköterskan gjorde.

Att Adrian varit inne för bråcket en vecka innan har de alltså ingen aning om. Sköterskan försöker förklara för oss att ni förstår att när man helammas kan man inte få förstoppning. (Djupa andetag Erik, de vill bara hjälpa.). Sköterskan kommer i alla fall fram till att vi behöver få besök av även en kirurgisk läkare. (Något som vi alltså kunnat få mycket tidigare om de ägnat mer än en minut åt oss vid ankomst). Någon gång mellan 15 och 15.30 kommer den medicinske läkaren och tittar och klämmer en del och kommer fram till att nej, han kan inte se några tecken på någon form av förstoppning så att troligen har det ett samband med bråcken. Bollen ligger nu hos hans kirurgiske kollega. Några minuter efter att läkaren gått sticker sköterska nr 2 in huvudet (hon som "förklarade" att förstoppning kan det inte vara) och säger glatt (ej spydigt) att vad var det jag sa, det kan inte vara förstoppning.

Vi får väl skicka henne ett pris eller något, hujeda mig.

Nästan på minuten klockan 16 anländer så läkare nr 2. Vad är då hans analys tror ni?

Det blir kvällens cliff hanger (visst ska det vara särskrivet eller?). ''Nu ska jag försöka tvätta bort färg från ansikte och hår, vi håller på att måla om i vardagsrummet.

Goder natt

/Erik
























Adrian i sin babysitter.























Adrian tittar in i kameran.

















Morfar Peo har djupa diskussioner med Adrian.

Prolog till magbekymmer

Hej

I morgon blir Adrian tre månader, ett kvarts år. Av dessa 90 dagar har vi haft kontakt med sjukvården i drygt hälften. Ändå så upplever jag honom som frisk och vid mycket god vigör. ”Man måste jämföra, tänk på Laika...” (försten som kan filmcitatet bjuder jag på hemmagjord chokladdessert vid lämpligt tillfälle).

Självklart är de första 34 dagarna inskrivna på neonatalen medräknade och de drar helt klart upp siffran. Sedan har vi fyra möten med bvc. Vi har haft tre ögonkontroller på neonatal och utöver det även ett antal tillfällen då vi träffat barnläkare på grund av först bråcken och sedan magen.

Hur har det då gått senaste tiden?

Till och börja med: ljumskbråcket såg så bra ut att det nedklassades till vattenbråck. Där med ingen operation och dessutom har det lagt sig så att det är nästan borta. Även naveln ser bra ut, om är inte mindre än förut.

11 februari hade vi ultraljud på bråcken. Jag jobbade så Frida var själv inne med Adrian. Adrian fick samma läkare som vid hjärnultraljuden. Han kollade och sa mer eller mindre inte mer än att jaha det här ser bra ut och var klar och gick. Frida hann i alla fall hugga sköterskan och fråga vad som var nästa steg, ingen information om vad som hände efter ultraljudet hade vi fått. Sköterskan sa att de skulle höra av sig från barnkirurgen. Vi hade ju dessutom kvar återbesökstiden till bråcken vi fick vid akutbesöket några dagar innan (mer om den tiden, det vill säga 9 mars, senare).

Till och med tvåmånadersdagen fungerade magen ganska jämnt med 5-6 bajsblöjor/dag. Men, helt plötsligt kom flera dagar efter varandra utan mer än en fartrand då och då. Det sägs att allt mellan tio gånger per dag och en gång var tionde dag är normalt. Men, att skifta från det ena till det andra kändes inte helt naturligt. Så efter fem bajsfria dagar så frågade vi bvc vad de tyckte. Har inget skett tills dagen efter så kontakta barnakuten tyckte distriktan. Sagt och gjort inget skedde och vi fick ingen kontakt med barnakuten, ringde sjukvårdsupplysningen som sade samma sak och åkte därefter in. Från gårdagen, den 22:e februari, och fram till förmiddagen den 23:e hade Adrian gnölat mer och mer. Tio över elva lämnade vi Knivsta och strax efter 11.30 kom vi in till Akademiska.

Fortsättning följer, under tiden håll till godo med lite bilder.

/Erik

Valter och Adrian, två små sysslingar. Bilden tagen 2010-02-27, Valter är 17 dagar och Adrian nästan två månader äldre. Storleken är dock den samma.
























Så här fin är Adrian i sin overall som han fått av mormor Birgitta.
























Han blir bättre och bättre på ögonkontakt, medvetenheten växer för varje dag.


Adrian pratar med farmor Wiola sjätte mars.























Rock on!

Lycka är: en ordentligt bajsblöja!

Hej

Jag vet, jag borde ha skrivit för länge sedan. Varken motivation eller ork har varit på topp för det.

Men, jag måste bara berätta lite snabbt: Vi har haft två bajsblöjor under kvällen, alltså två riktigt stora. De första sedan 17 februari som han fixat själv utan lavemangshjälp. Ja, vi är mycket nöjda. Jag låter storyn vara en cliffhanger och skriver mer snart.

Alla vi som gillar bajsblöjor klappar nu.

klapp klapp!

/Erik

Veckans ord: bråck

Hej


På vårdguiden.se kan man läsa följande om bråck:


"Bråck kan uppstå när muskler och/eller bindvävsplattor i buken av någon anledning blir försvagade och brister. En bråcköppning kan då bildas. Genom bråcköppningen buktar bukhinnan ut och bildar en bråcksäck som kan innehålla tarm eller fett från bukhålan."


Varför tar jag då upp detta? Jo, för att navelbråck inte är helt ovanligt hos småbarn. Det är definitivt inte ovanligt hos Adrian, utan ett liten navelbråck har han ådragit sig. Inget större problem egentligen då det är mer av kosmetisk karaktär som det verkar. Alltså, inget av tarmarna i kläm, utan det är bara fett som ligger i bråcket enligt läkare.


Vad finns det mer för bråck då undrar du säkert. Jo, ljumskbråck såklart. I torsdags förra veckan, när vi hemkommit från ögonundersökning på neonatalen (allt såg bra ut, men kärlen är inte färdigväxta så det blir ett besök till) tyckte vi att han gnydde lite mer än vanligt och vi kände vid ett par tillfällen en liten upphöjnad vid ljumskpartiet. Direkt ont verkade Adrian inte ha, men lite småirriterad.

Så, på fredagen åkte vi in till barnakuten så att de fick titta på det. De kom fram till att det kunde vara begynnande bråck, men såg inte så mycket av det. Tack och lov så fungerar sjukvården ganska bra om man korrigerad ålder inte är född än och de ville att vi skulle komma på återbesök på måndagen. I måndags så jobbade jag så Frida fick själv åka in till Uppsala. De såg inte jättemycket då heller men trodde att det kunde vara begynnande ljumskbråck eller något som de kallade för vattenbråck.

Idag torsdag så kändes upphöjningarna lite tydligare än vad de har gjort tidigare och vi hade redan innan ett neonatalsåterbesök att klara av idag. ett utmärkt tillfälle för undersökning och nu fick vi ett klart och tydligt besked, det är ljumskbråck.

Nästa vecka så ska Adrian in på ultraljud och därefter blir det med mycket hög sannolikhet operation. Operationen i sig är inget komplicerat, så det vore skönt att få det gjort. Naveln är nu uppe i storlek av en mindre dank så det vore skönt om de kan ta den då också. Det får vi se, en läkare sa att det var 50/50 om de opererade ett sådant fall eller inte.

han har ju som sagt var inte särskilt ont av det direkt men lite komplicerat är det. Dels finns det en klämrisk och del så försvårar det magmassagen att ha en plopp som sticker ut mitt i allt...

Vad mer har då hänt?

Jo, idag på kontrollen så vägde Adrian 2760 gram, han har alltså gått upp exakt 1 kg sedan födseln! Längden var mer eller mindre oförändrad, 48 cm.

Adrian fick igår ytterligare en sysslng (han har nu 3 pojksysslingar födda inom 2 månader från sin egen födsel). Grattis Erik och Maria till Valter!

Det blir inga bilder just nu för jag skriver detta på min rast på jobbet, men jag försöker lägga in det senast till helgen.

/Erik

Viktuppgång och farmor och farfar på besök

Då var det dags igen.

Veckan har flugit fram känns det som, trots att vi egentligen inte gjort allt för mycket utanför hemmets fyra väggar. I tisdags hade vi besök av vår vänner Johan och Sofia. De väntar tillökning i mars så det är inte långt kvar innan de får en egen liten att ta hand om. Lite mjukstart att gästspela hos oss. Gott sällskap och kan ni gissa, mycket barnprat blev det...

Jag och Frida har bytt upp oss från 140 cm till en 160 cm bred säng. Mer plats för Adrian med andra ord. Sängramen inhandlades ni vet var (ja företaget börjar på bokstaven I) genom att först Frida åkte in och kollade och därefter jag. Men, den ommöblering som därefter följde tog sin lilla tid. Med tanke på Adrian och annat som måste fixas så var det först på fredagen som vi var klara. Klart att det hade kunnat gå mycket snabbare, men varför stressa. Där någonstans emellan amningar och blöjbyten försöker vi hinna med att sätta oss ner och spela ett spel och ta en kopp kaffe eller te.

Vi är ju båda glada brädspelare och det fungerar bra även med Adrian med i bilden. Men, det är klart att avbrotten blir fler.

På fredagskvällen kom mina föräldrar, Bengt och Wiola, upp. Adrians farmor utbrast omedelbart när hon såg honom med tår i ögonvrån att "oh, han är ju så liten". Det dröjde inte lång stund innan han låg i hennes famn. Vi hade tänkt att passa på att gå ut och gå med Adrian i helgen, men det satte vädret effektivt stopp för det. Vi vuxna var ute och gick i omgångar, men Adrian fick stanna inne, det var för kallt. På morgnarna fick vi assistans av mina föräldrar och kunde bägge två sova ut några timmar utan att behöva fundera över Adrian. Det var skönt.

Helgen försvann fort och måndagens enda projekt var att åka till bvc och väga och mäta Adrian. 47,5 cm och 2500 gr är vad som gäller nu. 180 gram har Adrian alltså gått upp den senaste veckan och det är den näst största viktuppgångsveckan, endast några få gram efter hans andra levnadsvecka. Bra.

I morgon återgår jag till jobbet. Ska bli intressant att komma tillbaka dit. Men, det känns samtidigt konstigt att "överge" Frida här hemma. Det kommer att gå alla tiders.

Tills nästa gång: Ha det gott.

/Erik



Sofia tränar.
























Johan tilldelar Adrian sin fulla uppmärksamhet

Adrian ligger och laddar på amningskudden.
Skönt att vila hos pappa.

Farmor konverserar och Adrian lyssnar förbryllad.

Är man populär så är man! Min mormor i luren.