Slutet på akuten, bajshistorien kapitel tre

Så infann sig plötsligt lite motivation...

Dessutom är jag ju skyldig er en avslutning på historien. Vi är alltså tillbaka till barnakuten för en dryg månad sedan och läkare nummer två anser att navel- och vattenbråcken inte är bidragande orsaker till magproblemen utan att det beror på förstoppning trots allt. Men, han vill ha en andra åsikt av en kollega. Klockan är vid tillfället 16 ungefär. Tiden går. När klockan är 17 får jag nog och går ut och undrar var de håller hus. Jag har turen att springa in i läkare nummer två direkt utanför och han säger att ett akutfall gjorde att det tog lite tid för hans kollega att komma. Jag förklarar det har passerat den acceptabla gränsen och visst vi har förståelse för akut fall. Men, dessa tider och med den skrala informationen är det inte okej. Läkare H (= nummer två) tror att hans kollega ska komma inom kort. ”Då gör vi så att du ser till att ni kommer så fort om möjligt och allra senast halv ska någon varit inne på vårat rum om inte annat så med mer information”- tycker jag.

Det löftet fick jag. Ett par minuter senare så är blodsockret så lågt (tröttheten börjar komma) att vi bestämmer att jag ska gå för att köpa något onyttigt. När jag kommer ut genom dörren hör jag läkare H:s röst och att han talat med några kollegor och mycket riktigt ÄNTLIGEN kommer de.

Läkare nummer tre (med någon student i släptåg) klämmer och känner på samma sätt som hans kollegor och kommer fram till samma slutsats att det nog är förstoppningsaktigt. Lavemang sätts strax efteråt (typ 15 – 20 ml Clux) och tarmen töms. Allt är ordentligt löst. Vi tackar för oss och rullar bort från sjukhuset några minuter i 18.

Ja, så går det alltså till en vanlig dag på barnakuten i Uppsala.

Jag frågade läkarna om vi unnat ta någon annan väg in i sjukvården så att säga. Något är ju fel om det tar sex timmar för att få en diagnos på ett prematurt spädbarn. Det absurda/sjuka/tragikomiska/förbannat irriterande/skandalösa var att läkarna var överens att vi gått rätt vägar och gjort rätt beslut.

Gah!

Jaha, vad hände sedan då?

Ja, du har gissat rätt. INGENTING. Efter tio bajsfria dagar tog vi tag i det igen. Skillnaden den här gången var att Adrian inte uppvisade ont i magen på samma sätt som innan, alltså kändes betydligt lugnare

Nu får det vara för nu.

/Erik