Redogörelse för besök på barnakuten 23 februari del ett.

Berättelsen fortsätter...

Den första personen man får möta är en sjuksköterska som man får berätta problemet för. I vårat fall kom vi in och berättade som det var och hur han hade ändrat ”bajsrytm”. ”Jaha det låter som förstoppning” tyckte hon. ”Ja, det är ju vad vi funderar på också” säger då jag och Frida fyller i med att säga ”men jag helammar”. Vid just helamningar ska det normalt inte kunna bli stopp.

Sätt er ner i väntrummet tycker sköterskan och sedan händer I N G E N T I N G. Efter kanske en trekvart kommer en sköterska ut och säger ”för er som ska till medicinsk läkare så kan det dröja ett tag på grund av ett akutfall så vi rekommenderar att ni går och äter lunch”. Sagt och gjort vi gick och åt lunch. Det blev en liten promenad för vi var först vid kafeterian på barnsjukhuset, gillade inte utbudet och gick till ingång 70 (huvudingången med apotek och större servering). Där tyckte framför allt jag att alternativen för mig bara var ännu sämre, ur en LCHF synvinkel, så vi återgick till barnsjukhusets servering. Där träffade vi på Cilla och Neo. Neo, som låg på grannrummet på Neonatalen, var nyopererad (ja, dagen innan) för ljumskbråck. Men, både han och Cilla var vid god vigör. (på det hela taget kändes det som om de med barn sedan innan kändes mer avslappnade på neonatalen, undantaget de med barn på IVA-delen av förståeliga skäl). Erfarenhet tror jag det kallas...

Efter en stund småbarnsprat (är det någon som är förvånad att det är huvudsamtalsämnet?) gick vi tillbaka till barnakuten. Sedan hände I N G E N T I N G. Vi var inte de som stod på tur till medicinskt ens, så det gjorde nog att vi var lite för avvaktande. För, tiden gick.

Drygt tre timmar efter ankomsten till Barnakuten blir det så äntligen dags för att komma in till ett undersökningsrum (yes, äntligen så börjar det hända saker tror vi). Sköterskan som visar oss in vill göra en lite djupare frågestund med oss än första "sållningen" när vi kom in. Ju längre stund vi berättar ju mer inser vi att de inte läser journaler över huvud taget. Allt som de utgår från är vad som vi säger, och vad som står i den lilla anteckning som den första sköterskan gjorde.

Att Adrian varit inne för bråcket en vecka innan har de alltså ingen aning om. Sköterskan försöker förklara för oss att ni förstår att när man helammas kan man inte få förstoppning. (Djupa andetag Erik, de vill bara hjälpa.). Sköterskan kommer i alla fall fram till att vi behöver få besök av även en kirurgisk läkare. (Något som vi alltså kunnat få mycket tidigare om de ägnat mer än en minut åt oss vid ankomst). Någon gång mellan 15 och 15.30 kommer den medicinske läkaren och tittar och klämmer en del och kommer fram till att nej, han kan inte se några tecken på någon form av förstoppning så att troligen har det ett samband med bråcken. Bollen ligger nu hos hans kirurgiske kollega. Några minuter efter att läkaren gått sticker sköterska nr 2 in huvudet (hon som "förklarade" att förstoppning kan det inte vara) och säger glatt (ej spydigt) att vad var det jag sa, det kan inte vara förstoppning.

Vi får väl skicka henne ett pris eller något, hujeda mig.

Nästan på minuten klockan 16 anländer så läkare nr 2. Vad är då hans analys tror ni?

Det blir kvällens cliff hanger (visst ska det vara särskrivet eller?). ''Nu ska jag försöka tvätta bort färg från ansikte och hår, vi håller på att måla om i vardagsrummet.

Goder natt

/Erik
























Adrian i sin babysitter.























Adrian tittar in i kameran.

















Morfar Peo har djupa diskussioner med Adrian.